Ett år...
Igår var det ett år sedan mor tvingades lämna oss. Det känns som om det hände nyss samtidigt som det känns som om det var en evighet sen, en mycket märklig känsla.
Fortfarande saknar vi henne massor, det finns saker vi vill visa, händelser vi vill berätta om, barnbarnsbarn som vi vill att hon ska lära känna och frågor vi vill ställa som bara mor kan svara på... Så saknad 
Men så är det Åsa, man har massor att berätta osv men ingen som sitter där och lyssnar. Pappa har varit död i mer än 15 år men jag/vi saknar honom ofta p.g.a. sin stora händighet, det händer ofta att både jag och Göran säger saker som; //Om bara pappa/Sven varit här så hade han fixat det på en minut"// Eller;//Men nu får de ge sig, pappa hade fixat det här lätt som en plätt genom att..."//
Skillnaden är nog att ju längre tid som går ju lättare blir det och nu kan vi t.o.m skämta om hur pappa hade löst saker och hur de har gjorts här och det känns som om han fortfarande är med p.g.a. att vi faktiskt pratar ganska aktivt om honom nu och då. Ja, jag vet inte om jag förklarar speciellt bra men jag förstår vad du uttrycker i ditt inlägg. Tänker på dig i din saknad. Ha det så gott det går vännen. Och blir det för tufft får du väl komma och låna 2 kg vild mopsvalp och kela med :)
Kramar.
Härligt foto på Gunn. Saknar henne och Gert och min mamma och pappa. Saknaden är så total. Kramar i massor till dig finaste Åsa!
Ja man saknar henne massor.. Och alla hennes underbara kommentarer! Undrar vad hon hade sagt om Linus, det var ju när vi pratade om honom hon tyckte jag hade många killar och sa "jaja, man ska ju prova dom först"
Undrar om hon vet hur mycket jag tänker på henne..
